Vod Akgärdun blur an man päbecked ev an texicheufför sym smitar frän pletsen. Dan skeded mennen kårs toll Måndels sjykhys mad smårtir u an erm.
Mjuka = a, o, u, å
Hårda = e, i, y, ä, ö
Notis, Frågande 2
Du vet vid ekgården? Visste du om att en man blev påbackad? Visste du att de var av en taxichaufför? Visste du att han bara stack, bara så där? Mannen fick åka till sjuk hus, visste du det? Och att mannen klagade på smärtor i armen, de visste du inte va?
Notis, Frågande 1
Va vid va Ekgården va blir va en va man va påbackad va av va en va taxichaufför va som va smiter va från va platsen. Va den va skadade va mannen va körs va till va Möndals va sjukhus va med va smärtor va i va en va arm
Notis, Dyslektikern
Vidd Ekgorden bilr än mann påbakad av än tacksi chofför såm smeter fron plattsen. Dän skadade manen tjörs til Möndals sjuckhus meed smertor i än armm.
Pjäs del 1
Scen 1 Afrikas djungel
Scenen är svart. I bakgrunden hörs lugn afrikans musik. En strålkastare tänds och lyser upp en kvinna som ligger på golvet. Hon vaknar
Kvinna: Var är jag? Hur hamnade jag här? (reser sig upp) Jag minns, jag minns.. ingenting Det är ett svart hål där bilder och minnen ska vara. Och djungeln är mörk och läskig. Jag måste bort här ifrån. (hon går ut ur scen och kommer in igen efter en kort stund)
Kvinna: Måste vila. Solen står högt på himlen. Vart jag än vänder mig ser allt lika ut. Hur länga har jag varit här? Minuter? Timmar? Dagar?Jag är så trött. Inga krafter kvar. Jag kanske ska vila ögonen här under trädet. Måste vila.. lite.. (kvinnan somnar)
Två män kommer in
Dino: Paco, din dumma åsna,
Paco: Vadå?
Dino: Jag sa att antilopen sprang åt väst inte öst. (slår Paco i huvudet med spjutet)
Paco: Aj. Förlåt store bror Dino.
Dino: Du är så oduglig
Paco: jag måste ha sett fel på spåren.
Dino: Du kan inte se skillnad mellan en flodhäst och en get
Paco: Kan ja ju visst de. En flodhäst har ju mycket större fötter, och sen har ju en get klövar. Fattar ju vem som helst.
Dino: Tyst med dig, åh ibland undrar jag vad du tänker med.
Paco: (får syn på kvinnan) Ey Dino, kolla där.
Dino: Nämen, vad har vi här då?
Paco: En flicka Dino, En flicka
Dino: Jag var ironisk
Paco: Är hon död?
Dino: Nej hon anads ser du väl åsna. Hon sover!
Paco: Ska vi ta henne till byn?
Dino: E du dum? Svara inte på det.
Paco: Hon ser inte så värst farlig ut.
Dino: Jag fick en ide. Vi tar henne till byn och låter far bestämma hennes öde.
Paco: (himlar med ögonen) Vad smart du är storebror Dino
Engelska Novell
Bye The Sea
At first the stillness was soothing. I’ve always enjoyed being alone. It’s safer that way. The shield between me and others is what is protecting me and my fragile mind. Now there was no need to be protected because there was no one to be protected from.
Day 3, Twilight
“The sea before me is never ending. Her royal beauty takes me under and turns me into her slave. I can sit her for hours, doing nothing but watch. Watch as she changes her mood and make the waves crash at the big rock a bit further out. The joyful sound of seagulls laughter rings in my ears and the salty smell of sea weed fills my nose and makes me intoxicated. Here I could stay forever.”
Day 6, Morning
“Today was the first time I saw her. She was sitting on a rock surrounded by water. Her beautiful features were not of this world. I could only se her upper body, but I could tell she had no clothes. Her long golden hair was covering her female bosom. I felt an urge to make her look at me and as I stared at her in admiration she turned her head like she read my mind and meat my yearning gaze. For a moment everything was standing still, the seagulls were no where to be heard. Then in a blink of an eye the moment was broken and she was gone, leaving nothing but splashing water. I began to wonder if it ever happened or if it was just a dream.”
Day 14, Sunrise
“When I woke up, I didn’t know why. Then I hear it. It was the sweetest sound you could ever imagine and it called out to me. I couldn’t resist I hade to follow it. It took me from my soft thicket bed and led me to the seashore. And there she was in all her glory. The rising sun reflected in her golden hair and made her shine like a goddess. She took the air out of my lungs made me breathless. She was looking at me curiously and she was smiling the most adoring smile. She was sitting at the rock again and singing to my longing heart, summoning me. She wanted me to come to her. I took a step out into the water. It was cold and made me shiver but there was no desire to quit. Her song was filling every pore of my body, I couldn’t see or hear anything else. As I came closer I could for the first time se her lower body, it was a gigantic fin. She was a mermaid. The significance struck me like a wave. Could this be real? The green scale reflected playfully in the sun. I was stunned. But still she controlled me.”
This is my last lines, she wants me to go with her and I know that’s what I want to. She’s the reason of my existence. I was born to love her, and I will do so for the rest of my life. I leave my diary behind, if there will be a time when someone comes along and finds it and read it, I will be remembered. But I doubt that, I’m the only one left.
Yours Truly
Joel
De sju dödsynderna; Girighet
Samlaren
Med misstänksamma ögon bevakade han flyttgubbarna från sitt fönster. Han rös av obehag när han såg deras klumpiga händer bära ut lådor efter lådor. Aldrig att någon annan skulle få röra hans saker. Det var en befängd tanke. Han litade inte på någon annan. Speciellt inte när det gällde hans samling. Hans kära ägodelar, hans arv. Med en sista ogillande blick drog han sig sakta bort från fönstret och in i sin dunkla lägenhet till sina kära ägodelar.
- Vi måste skynda oss nu om vi ska hinna i tid. Karolin ropade efter barnen som prompt vägrade göra som mamma sa. Hon suckade djupt. En vanlig måndag morgon, alltid lika stressigt. Richard hade redan tidigt denna morgon åkt till jobbet. Han hade mycket pappers arbete att göra nu efter det avslutade våldtäckts fallet.
- En hemsk affär det där. Tänkte Karolin och kände en obehaglig känsla i magen när hon tittade på lilla Tilda som satt och skulle ta på sig skorna själv. Hon va ju i den där ”kan själv åldern”
Lorwalk part.2
10 år senare.
Blicken vandrade lätt över rummet.
- Fullpackat. Att hitta honom här kommer att bli svårt. tänkte Lorwalk medan han försökte fokusera sig på en person i taget. Det var omöjligt. Frustrerat skakade han på huvudet. Några sekunder senare kunde han känna en han på hans axel. Han vred huvudet och mötte ett par blåa ögon. Alana.
- Ser du honom? Hon tittade ut över männsikorna i balsalen. Han svarade med en lätt skakning på huvudet. Hon nickade.
- Inte jag heller. Det är förmycket folk för att jag skall kunna ursklija någon speciell person.
Lorwalk part.1
Hjärtat bultade hårt. Mörkret var ett tröstande skydd mot ovänliga ögon. Han kurade ihop sig den mörka gränden. Han hörde inga steg men han ville inte ta några risker. Han lutade sig mot väggen och väntade i några minuter innan han vågade slappna av lite. Han hade hängt den runt halsen och nu tog han fram den för att ta sig en titt på sin trofé. En amulett, den föreställde en silver orm ringlade runt en blodröd rubin. Den måste vara riktigt värdefull. Magen gjorde sig påmind genom att kurra högt. Han stoppade in den innanför tröjan och reste sig sakta upp. Han hade inte ätit på flera dagar och hungern plågade honom. Försiktigt stack han fram huvudet för att se om kusten var klar. Gatan låg öde och han kände att han vågade sig fram. Han tog några försiktiga steg ut på gatan. Inte ett ljud hördes. Då drogs en duk över hans huvud och han kunde inte se någonting. Han kände ett hårt slag mot huvudet innan han sjönk ner i medvetslöshetens mörker.
Röster viskade ovanför hans huvud. Han kände sig yr och lite illamående. Huvudet dunkade smärtsamt. Han slog sakta upp ögonen och tittade sig runt om kring. Han låg på en fåll och två män stod och betraktade honom. Han satte sig upp med ett ryck och kände ur allt snurrade men han tvingade sig att inte svimma igen. Männen betraktade honom under tystnad. Den ena var stor och muskulös och hade ett ärr på ena sidan av halsen medans den andre var mindre tillväxten och hade mindre muskler.
- Kom, han vill träffa dig. Den store talade sakta med honom på en främmande dialekt.
Han insåg att det inte var någon ide att käfta emot så han ställde sig upp och följde med mannen ut ur rummet. Dom gick i en mörk korridor som var upplyst enbart av några enstaka facklor. Mannen med ärret öppnade en trä dörr och dom klev in i en väl upplyst sal. I mitten fanns en stol, och på stolen satt en man. Han var rätt ung, renrakad och med mörkt axellångt hår. Han hade en utstrålning av auktoritet och det var inget tvivel om att han var ledaren. Men det som va märkvärdigt med honom var ögonen. Dom var röda som rubinen på amuletten och det kändes som om han kunde se in i hans själ. Dom stannade framför mannen och alla tystnade.
Kritiskt gled blicken över pojken som stod uppställd framför honom. Han kunde inte vara äldre än 12 år.
- Baltren, är detta han? Han vände sig till den råbarkade mannen som stod till vänster om barnet.
- Ja, my lord Galin, vi fann denna på honom. Mannen höll fram amuletten. Galin tog emot den och nickade fundersamt till svar. Han vände åter uppmärksamheten åt barnet.
- Så det är du som har ställt till sådant spektakel. Hur lyckades du ta dig upp till tornet och stjäla amuletten? Det är en bra bit upp dit.
- Jag klättrade. Galin tittade förvånat på pojken.
- Klättrade? Du måste vara en mycket skicklig klättrare om du klarar av det. Det blev tyst i några minuter.
- Vi skulle behöva någon som dig. Jag vill att du går i träning hos mig. Pojken stirrade tvivlande på honom. Samtalet hade tagit en dramatisk vändning och det syntes att det gjorde honom osäker.
- Till vadå?
- Prisjägare. Det såg ut som att pojken övervägde för- och nackdelarna. Tillslut verkade han ha bestämt sig för han nickade långsamt. Galin log uppmuntrande mot honom.
- Vad är ditt namn pojk?
- Jag vet inte.
- Har du inget namn? Galin höjde frågande på ögonbrynet.
- Ett namn har jag säkert, jag kommer bara inte ihåg det. Svaret kom snärtande tillbaka att Galin fick hålla sig för skratt.
- Ingen familj, vänner? Pojken skakade nekande på huvudet.
- Då får vi väl ge dig ett nytt namn då. Gavin granskade honom ingående.
- Från och med nu kommer vi att kalla dig Lorwalk. Pojken visade inga tendenser att protestera.
- Dayne, se till att Lorwalk får tvätta av sig, låt honom sedan få något i magen. I morgon påbörjar vi träningen. Dayne, en ung man med spänstig hållning steg fram ur skuggorna och tog med sig den något förvirrade, nyblivna Lorwalk.
Dagboken – Fredag den 17 juli 1684
Lancaster, England
Mycket har hänt på bara två dagar och jag har inte haft tid att skriva. Jag får ta det från början.
Torsdag 16 Juli ,
Jag steg upp utan att ha fått en blund på hela natten.
