Raven (Del 1)

Den röda solens döende strålar gav den som såg dess prakt rysningar. Raven satt och betraktade solens röda farväl till landskapet, medans gåshuden gick i vågor igenom hela kroppen. Vilken effekt en solnedgång kan ha på sin omgivning och dess beundrare. Solen sjönk med högre hastighet varje sekund men man hade endå tillräckligt med tid att njuta av åsynen. Man kunde känna att hettan från solen avtog medans den sjönk och nattens svalka kom sakta krypande. Snart var solen försvunnen men dess sken lyste fortfarande upp himlen i väst. Men i öst var himlen mörkblå. Nattens blåa täcke lade sig sakta men säkert över himlavalvet. Det dröjde några minuter innan den första stjärnan kände sig tillräckligt säker i nattens mörker för att visa sig. Alcanas, aftonstjärnan, den starkaste och klaraste av alla stjärnor på himlen. Nu sken den i all sin prakt medans hennes systrar och bröder sakta men säkert visade sig. Snart var himlavalvet fullt av lysande diamanter. Raven letade efter stjärntecknen och en efter en hittade han dom.

Han satt kvar och njöt av sommarnattens lukter och ljud. Men tillslut började han frysa, han tog det som signalen att det var dags att gå in. Han tog sig ner från taket utan någon som helst svårighet. Han hade gjort det så många gånger att han skulle kunna göra det i sömnen. Han stannade ljudlöst i dörröppningen, Elians dova snarkningar hördes tydligt i tystnaden. Raven kände hur det drog i mungiporna. Han gick in i sitt rum och drog tyst igen dörren efter sig. Han lade sig till rätta i sin säng. Lakanen var kalla och stela, men det värmdes snabbt upp av hans kroppstemperatur. Imorgon var en stor dag, den årliga marknaden. Han och Elian skulle åka in och sälja skörden vilket alltid innebar mycket jobb för dom båda. Raven lade sig på sidan och lät sömnen krypa sig på. Snart sov han djupt.

Det som väckte honom var värmen. Han slängde sig upp ur sängen. Det brann, huset brann, han måste varna dom andra. Raven slängde sig ur sitt rum, lågorna slog höga i halmtaket. Röken fick det att tåras i ögonen och gjorde det svårt att andas. Försiktigt och så fort som han förmådde tog han sig bort till Elian och Tanias rum.”Mor? Far? ” Raven ropade förtvivlat. Dom fanns inte i sina sängar. Vart kunde dom vara? Det brakade till och dörren var blockerad av en brinnande träbalk. Nu måste han ut och fort dessutom. Raven tittade sig runt i rummet. Det fanns ett fönster. Snabbt var han framme vid det. Han försökte trycka upp det, men det satt fast. Hur skulle han göra nu? Han måste slå sönder det, men med vad? Febrilt letade han efter något att använda. Då gav en av brädorna vika som han stod på. Raven drog sig loss och med honom följde den söndriga brädan. ”Ett förvaringsutrymme? ” tänkte han förvånat. Det låg ett långt föremål inlindad ett tygstycke. Inuti låg ett svärd i en brun läderslida. Raven hade inte tid att fundera utan han tog ett fast tag om svärdet och slog det med all kraft mot fönstret. Det krossades. Fort slängde han sig ut. Han landade på den kalla hårda jorden utanför. Några sekunder låg han och flämtade efter luft. Fallet hade fått honom att tappa andan. Så fort han kunde tog han sig upp på ostadiga ben. Då hörde han skriken som isade i natten. Så snabbt han kunde rundade huset och mötte en syn som skulle komma att förfölja honom till den dagen då livet rann ut honom. Hela byn stod i lågor. Han kände skräcken som bultade i bröstet. Han sprang mot torget så fort han bara kunde. Skriken försvann mer och mer, när han va i utkanten stannade han tvärt. På torget stod de konstigaste mest förvridna varelserna Raven någonsin sett. Dom var storväxta, med breda axlar. Dom hade långt hår som hängde i feta stripor längs den muskulösa ryggen. Dom bar breda sköldar och långa svärd, men det var deras ansikten som fick honom att rysa av rädsla. Deras ansikten var fördrivna med fula ärr och deras ögon var blodröda

De fördömdas trädgård

Hoppet rann sakta men säkert bort tills det inte fanns något mer än ett svart tomrum kvar. Hjärtat som tidigare slagit av full kraft förvandlades till en sten klump och blodet frös smärtsamt till is. Med ens stod där en staty av kallaste marmor och den varma, levande människan var blott ett minne. Ansiktet var fördrivet i smärta, sten ögonen för evigt uppspärrade i skräck och munnen formad efter ett förtvivlans skrik. Kroppen var hukad i försvarsställning och håret hade frusit i vinden. Hon betraktade sin skapelse under tystnad. Hon var så vacker att man ville vända bort blicken ifrån henne men inte kunde förmå sig. Hennes hår var lika svart som natten och det gick i majestätiska lockar nedför hennes rygg och slutade vid den slanka midjan. Hennes hud var vit som snö och slät som silke. Kindbenen var höga och de fylliga läpparna rosenröda. Hon hade en rak näsa och en perfekt haka, men det var till hennes ögon alla blickar drogs. Dom var mörkblåa på gränsen till svart. Hennes ögonfransar var svarta, täta och perfekt välvda. Hennes kolsvarta ögonbryn var perfekt plockade och hon var klädd i en gudomlig vinröd klänning med vackra silverbrodyrer. Runt hennes hals låg ett vackert silverhalsband med tre röda rubiner formade som rosor. Hon bar två silverringar på vardera hand, höger ringfinger respektive vänster pekfinger, och båda ringar var smyckade med var sin Rosformad rubin. Hennes naglar var långa och målade svarta. Hon bar också ett tunt silver diadem över pannan, likt en drottning. Men det låg något illasinnade över henne. Hon var lika kall och glädjelös som sina förtrollade marmorstatyer. Hon var själva ondskans boning och hennes läppar kröktes till ett ondskefullt leende. Hon vände sig om och lämnade statyn som för evigt skulle pryda hennes trädgård. Där stod den bland hundratals andra, oberörda av tidens gång

Föremål; Tändsticksask

Den blåa knoppen på tickan drogs mot den bruna sidan av asken. Det fräsande ljudet när gnistor fattar eld var välbekant. Mörkret lystes upp när veken började brinna och stearinet började smälta. Lukten av varm choklad fyllde rummet med sin söta arom. Mamman ställde fram två stora nybakade lussebullar med saffran och russin.”God Jul min älskling” mamman gav flickan vid bordet en sån varm och kärleksfull kram som bara mammor kan. Mamman satte sig ner med sin kopp med julmotiv på som hon fått i julklapp förra året.”Det var alltid så våra jular har varit” tänkte Jaime. ”Bara vi två.”

Ödet, kylskåp och basilleskräck

Kan man bekämpa sitt eget öde? Öde? Kan man bekämpa sitt eget öde? Öde? Vad tänkte hon med? Hon trodde ju inte på något så löjligt som ödet. Ingen bestämde hur hennes liv skulle bli förutom hon. Att det skulle finnas någon högre makt som redan bestämt hur allt skulle vara, var obegripligt. Nu skrattade hon lite åt sig själv, åt sin egen lättsinnighet. Hon strök med handen över kjolen och slätade till osynliga veck. Då hörde hon en dov knackning. Fungerade inte ringklockan? Förbryllat och nästan lite panikslaget gick hon ut i den kliniskt rena hallen. Hon rättade till bordduken på vägen ut men när hon öppnade den dyra ek dörren fanns det ingen där utanför. För säkerhetsskull testade hon ringklockan. Dess höga klagande hördes tydligt. Hon drog en suck av lättnad. Allt funkade precis som det skulle. Hon hade bara inbillat sig. Hjärnan hade bara spelat henne ett litet spratt. Hon gick tillbaka till köket. Hon lät blicken glida över diskbänken, slät och ren, då såg hon en liten mörkfläck och hon kände svettpärlorna bildas i pannan. Hela diskbänken behövde skrubbas ordentligt bedömde hon snabbt och när hon endå var igång kunde hon ju moppa golvet och skura fönstrena samtidigt. Hon gick till städskrubben och plockade fram allt som behövdes. De ljusblå gummihandskarna sattes på, varmvatten i en vit hink hälldes upp, diskmedel med en arom av citron. Hon började skrubba febrilt. Hennes tankar vandrade till den tvätt som låg oupphängt i tvättrummet. Hon rös av obehag. Det var hon tvungen att ta i tu med senare. Hennes tankar avbröts av en ny knackning, lite högre och tydligare den här gången. Hon stelnade till mitt i sin rörelse, lyfte huvudet för att titta sig omkring, hallen låg på hennes högra sida, men ljudet hade kommit från den vänstra. Hon var säker på det. Hon kände hur pulsen skenade iväg och andhämtningarna blev mer och mer ansträngda. Då knackade det igen och nu var hon säker, den hade kommit från kylskåpet. Någon satt i kylskåpet och ville ut.

 Fortsättning följer..