Hjärtat bultade hårt. Mörkret var ett tröstande skydd mot ovänliga ögon. Han kurade ihop sig den mörka gränden. Han hörde inga steg men han ville inte ta några risker. Han lutade sig mot väggen och väntade i några minuter innan han vågade slappna av lite. Han hade hängt den runt halsen och nu tog han fram den för att ta sig en titt på sin trofé. En amulett, den föreställde en silver orm ringlade runt en blodröd rubin. Den måste vara riktigt värdefull. Magen gjorde sig påmind genom att kurra högt. Han stoppade in den innanför tröjan och reste sig sakta upp. Han hade inte ätit på flera dagar och hungern plågade honom. Försiktigt stack han fram huvudet för att se om kusten var klar. Gatan låg öde och han kände att han vågade sig fram. Han tog några försiktiga steg ut på gatan. Inte ett ljud hördes. Då drogs en duk över hans huvud och han kunde inte se någonting. Han kände ett hårt slag mot huvudet innan han sjönk ner i medvetslöshetens mörker.
Röster viskade ovanför hans huvud. Han kände sig yr och lite illamående. Huvudet dunkade smärtsamt. Han slog sakta upp ögonen och tittade sig runt om kring. Han låg på en fåll och två män stod och betraktade honom. Han satte sig upp med ett ryck och kände ur allt snurrade men han tvingade sig att inte svimma igen. Männen betraktade honom under tystnad. Den ena var stor och muskulös och hade ett ärr på ena sidan av halsen medans den andre var mindre tillväxten och hade mindre muskler.
- Kom, han vill träffa dig. Den store talade sakta med honom på en främmande dialekt.
Han insåg att det inte var någon ide att käfta emot så han ställde sig upp och följde med mannen ut ur rummet. Dom gick i en mörk korridor som var upplyst enbart av några enstaka facklor. Mannen med ärret öppnade en trä dörr och dom klev in i en väl upplyst sal. I mitten fanns en stol, och på stolen satt en man. Han var rätt ung, renrakad och med mörkt axellångt hår. Han hade en utstrålning av auktoritet och det var inget tvivel om att han var ledaren. Men det som va märkvärdigt med honom var ögonen. Dom var röda som rubinen på amuletten och det kändes som om han kunde se in i hans själ. Dom stannade framför mannen och alla tystnade.
Kritiskt gled blicken över pojken som stod uppställd framför honom. Han kunde inte vara äldre än 12 år.
- Baltren, är detta han? Han vände sig till den råbarkade mannen som stod till vänster om barnet.
- Ja, my lord Galin, vi fann denna på honom. Mannen höll fram amuletten. Galin tog emot den och nickade fundersamt till svar. Han vände åter uppmärksamheten åt barnet.
- Så det är du som har ställt till sådant spektakel. Hur lyckades du ta dig upp till tornet och stjäla amuletten? Det är en bra bit upp dit.
- Jag klättrade. Galin tittade förvånat på pojken.
- Klättrade? Du måste vara en mycket skicklig klättrare om du klarar av det. Det blev tyst i några minuter.
- Vi skulle behöva någon som dig. Jag vill att du går i träning hos mig. Pojken stirrade tvivlande på honom. Samtalet hade tagit en dramatisk vändning och det syntes att det gjorde honom osäker.
- Till vadå?
- Prisjägare. Det såg ut som att pojken övervägde för- och nackdelarna. Tillslut verkade han ha bestämt sig för han nickade långsamt. Galin log uppmuntrande mot honom.
- Vad är ditt namn pojk?
- Jag vet inte.
- Har du inget namn? Galin höjde frågande på ögonbrynet.
- Ett namn har jag säkert, jag kommer bara inte ihåg det. Svaret kom snärtande tillbaka att Galin fick hålla sig för skratt.
- Ingen familj, vänner? Pojken skakade nekande på huvudet.
- Då får vi väl ge dig ett nytt namn då. Gavin granskade honom ingående.
- Från och med nu kommer vi att kalla dig Lorwalk. Pojken visade inga tendenser att protestera.
- Dayne, se till att Lorwalk får tvätta av sig, låt honom sedan få något i magen. I morgon påbörjar vi träningen. Dayne, en ung man med spänstig hållning steg fram ur skuggorna och tog med sig den något förvirrade, nyblivna Lorwalk.
