Hoppet rann sakta men säkert bort tills det inte fanns något mer än ett svart tomrum kvar. Hjärtat som tidigare slagit av full kraft förvandlades till en sten klump och blodet frös smärtsamt till is. Med ens stod där en staty av kallaste marmor och den varma, levande människan var blott ett minne. Ansiktet var fördrivet i smärta, sten ögonen för evigt uppspärrade i skräck och munnen formad efter ett förtvivlans skrik. Kroppen var hukad i försvarsställning och håret hade frusit i vinden. Hon betraktade sin skapelse under tystnad. Hon var så vacker att man ville vända bort blicken ifrån henne men inte kunde förmå sig. Hennes hår var lika svart som natten och det gick i majestätiska lockar nedför hennes rygg och slutade vid den slanka midjan. Hennes hud var vit som snö och slät som silke. Kindbenen var höga och de fylliga läpparna rosenröda. Hon hade en rak näsa och en perfekt haka, men det var till hennes ögon alla blickar drogs. Dom var mörkblåa på gränsen till svart. Hennes ögonfransar var svarta, täta och perfekt välvda. Hennes kolsvarta ögonbryn var perfekt plockade och hon var klädd i en gudomlig vinröd klänning med vackra silverbrodyrer. Runt hennes hals låg ett vackert silverhalsband med tre röda rubiner formade som rosor. Hon bar två silverringar på vardera hand, höger ringfinger respektive vänster pekfinger, och båda ringar var smyckade med var sin Rosformad rubin. Hennes naglar var långa och målade svarta. Hon bar också ett tunt silver diadem över pannan, likt en drottning. Men det låg något illasinnade över henne. Hon var lika kall och glädjelös som sina förtrollade marmorstatyer. Hon var själva ondskans boning och hennes läppar kröktes till ett ondskefullt leende. Hon vände sig om och lämnade statyn som för evigt skulle pryda hennes trädgård. Där stod den bland hundratals andra, oberörda av tidens gång
