Vod Akgärdun blur an man päbecked ev an texicheufför sym smitar frän pletsen. Dan skeded mennen kårs toll Måndels sjykhys mad smårtir u an erm.
Mjuka = a, o, u, å
Hårda = e, i, y, ä, ö
Notis, Frågande 2
Du vet vid ekgården? Visste du om att en man blev påbackad? Visste du att de var av en taxichaufför? Visste du att han bara stack, bara så där? Mannen fick åka till sjuk hus, visste du det? Och att mannen klagade på smärtor i armen, de visste du inte va?
Notis, Frågande 1
Va vid va Ekgården va blir va en va man va påbackad va av va en va taxichaufför va som va smiter va från va platsen. Va den va skadade va mannen va körs va till va Möndals va sjukhus va med va smärtor va i va en va arm
Notis, Dyslektikern
Vidd Ekgorden bilr än mann påbakad av än tacksi chofför såm smeter fron plattsen. Dän skadade manen tjörs til Möndals sjuckhus meed smertor i än armm.
Pjäs del 1
Scen 1 Afrikas djungel
Scenen är svart. I bakgrunden hörs lugn afrikans musik. En strålkastare tänds och lyser upp en kvinna som ligger på golvet. Hon vaknar
Kvinna: Var är jag? Hur hamnade jag här? (reser sig upp) Jag minns, jag minns.. ingenting Det är ett svart hål där bilder och minnen ska vara. Och djungeln är mörk och läskig. Jag måste bort här ifrån. (hon går ut ur scen och kommer in igen efter en kort stund)
Kvinna: Måste vila. Solen står högt på himlen. Vart jag än vänder mig ser allt lika ut. Hur länga har jag varit här? Minuter? Timmar? Dagar?Jag är så trött. Inga krafter kvar. Jag kanske ska vila ögonen här under trädet. Måste vila.. lite.. (kvinnan somnar)
Två män kommer in
Dino: Paco, din dumma åsna,
Paco: Vadå?
Dino: Jag sa att antilopen sprang åt väst inte öst. (slår Paco i huvudet med spjutet)
Paco: Aj. Förlåt store bror Dino.
Dino: Du är så oduglig
Paco: jag måste ha sett fel på spåren.
Dino: Du kan inte se skillnad mellan en flodhäst och en get
Paco: Kan ja ju visst de. En flodhäst har ju mycket större fötter, och sen har ju en get klövar. Fattar ju vem som helst.
Dino: Tyst med dig, åh ibland undrar jag vad du tänker med.
Paco: (får syn på kvinnan) Ey Dino, kolla där.
Dino: Nämen, vad har vi här då?
Paco: En flicka Dino, En flicka
Dino: Jag var ironisk
Paco: Är hon död?
Dino: Nej hon anads ser du väl åsna. Hon sover!
Paco: Ska vi ta henne till byn?
Dino: E du dum? Svara inte på det.
Paco: Hon ser inte så värst farlig ut.
Dino: Jag fick en ide. Vi tar henne till byn och låter far bestämma hennes öde.
Paco: (himlar med ögonen) Vad smart du är storebror Dino
De sju dödsynderna; Girighet
Samlaren
Med misstänksamma ögon bevakade han flyttgubbarna från sitt fönster. Han rös av obehag när han såg deras klumpiga händer bära ut lådor efter lådor. Aldrig att någon annan skulle få röra hans saker. Det var en befängd tanke. Han litade inte på någon annan. Speciellt inte när det gällde hans samling. Hans kära ägodelar, hans arv. Med en sista ogillande blick drog han sig sakta bort från fönstret och in i sin dunkla lägenhet till sina kära ägodelar.
- Vi måste skynda oss nu om vi ska hinna i tid. Karolin ropade efter barnen som prompt vägrade göra som mamma sa. Hon suckade djupt. En vanlig måndag morgon, alltid lika stressigt. Richard hade redan tidigt denna morgon åkt till jobbet. Han hade mycket pappers arbete att göra nu efter det avslutade våldtäckts fallet.
- En hemsk affär det där. Tänkte Karolin och kände en obehaglig känsla i magen när hon tittade på lilla Tilda som satt och skulle ta på sig skorna själv. Hon va ju i den där ”kan själv åldern”
Dagboken – Fredag den 17 juli 1684
Lancaster, England
Mycket har hänt på bara två dagar och jag har inte haft tid att skriva. Jag får ta det från början.
Torsdag 16 Juli ,
Jag steg upp utan att ha fått en blund på hela natten.
Dagboken – Onsdagen den 15 juli 1684
Lancaster, England
När den beslöjade natten kryper fram i skuggan av den överglänsande dagen i en oändlig katt och råtta lek och fåglarna tar sig till sina bon och lägger sig till ro, i denna timma sitter jag nere vid den lilla spegelblanka sjön och drömmer mig bort. Men drömmar tjänar inget till, detta kan vara min sista stund i frihet om så inte min sista stund här på denna plats som jag alltid har kallat mitt hem. Imorgon ska jag giftas bort med hertigen av Southampton. Ett gott parti enligt mina föräldrar. Klart att han är ett gott parti enligt dem, en förmögen och inflytelserik hertig. Dom hade inte kunnat hoppas på bättre. Som en adelsdam förväntas inget annat än ett äktenskap med en adelsman. Det är så systemet fungerar. Hertigen är en nära vän till Karl 2:e, det har gått rykten om att hertigen är kungens oäkta son som han fått med sin forna älskarinna Barbara Villiers, men det har inte erkänt. Utåt vill jag ge skenet av att jag är nöjd med arrangemanget som jag borde vara. Far och mor får inte misstänka att i djupet av mitt hjärta fruktar jag det här mer än jag någonsin fruktat något i mitt 17åriga liv. Jag har aldrig träffat hertigen, tänk om han är en gammal och illaluktande gubbe med en stor ölmage och grisögon. Kommer jag aldrig att få uppleva kärleken som jag läst om så många gånger i mina böcker? Kärleken till mina framtida barn kanske räcker men där är också en punkt som jag fruktar. Att behöva gå till sängs med min blivande make i morgon kväll skrämmer mig halvt från vettet. Kommer jag för evig tid att vara olycklig tills dagen jag tar mitt sista andetag?
Allt är redo för morgondagen. Gästerna har redan börjat anlända, klänningen är färdig sydd, maten håller på att lagas och man har redan börjat klä trädgården och kapellet med blommor och andra utsmyckningar. Min blivande make anländer först imorgon bitti och jag kommer inte att träffa honom före vigseln. Jag har ingen chans att undkomma det som hända skall. Herren vill att detta ska ske, som min kära moder skulle ha sagt, men jag kan bara inte förstå varför. Om nu Herren är allmäktig och god, varför måste jag då gå igenom detta? Förlåt Herre om jag tvivlar, men jag är rädd.
Juliane Preston
Föremål; Tändsticksask
Den blåa knoppen på tickan drogs mot den bruna sidan av asken. Det fräsande ljudet när gnistor fattar eld var välbekant. Mörkret lystes upp när veken började brinna och stearinet började smälta. Lukten av varm choklad fyllde rummet med sin söta arom. Mamman ställde fram två stora nybakade lussebullar med saffran och russin.”God Jul min älskling” mamman gav flickan vid bordet en sån varm och kärleksfull kram som bara mammor kan. Mamman satte sig ner med sin kopp med julmotiv på som hon fått i julklapp förra året.”Det var alltid så våra jular har varit” tänkte Jaime. ”Bara vi två.”
Ödet, kylskåp och basilleskräck
Kan man bekämpa sitt eget öde? Öde? Kan man bekämpa sitt eget öde? Öde? Vad tänkte hon med? Hon trodde ju inte på något så löjligt som ödet. Ingen bestämde hur hennes liv skulle bli förutom hon. Att det skulle finnas någon högre makt som redan bestämt hur allt skulle vara, var obegripligt. Nu skrattade hon lite åt sig själv, åt sin egen lättsinnighet. Hon strök med handen över kjolen och slätade till osynliga veck. Då hörde hon en dov knackning. Fungerade inte ringklockan? Förbryllat och nästan lite panikslaget gick hon ut i den kliniskt rena hallen. Hon rättade till bordduken på vägen ut men när hon öppnade den dyra ek dörren fanns det ingen där utanför. För säkerhetsskull testade hon ringklockan. Dess höga klagande hördes tydligt. Hon drog en suck av lättnad. Allt funkade precis som det skulle. Hon hade bara inbillat sig. Hjärnan hade bara spelat henne ett litet spratt. Hon gick tillbaka till köket. Hon lät blicken glida över diskbänken, slät och ren, då såg hon en liten mörkfläck och hon kände svettpärlorna bildas i pannan. Hela diskbänken behövde skrubbas ordentligt bedömde hon snabbt och när hon endå var igång kunde hon ju moppa golvet och skura fönstrena samtidigt. Hon gick till städskrubben och plockade fram allt som behövdes. De ljusblå gummihandskarna sattes på, varmvatten i en vit hink hälldes upp, diskmedel med en arom av citron. Hon började skrubba febrilt. Hennes tankar vandrade till den tvätt som låg oupphängt i tvättrummet. Hon rös av obehag. Det var hon tvungen att ta i tu med senare. Hennes tankar avbröts av en ny knackning, lite högre och tydligare den här gången. Hon stelnade till mitt i sin rörelse, lyfte huvudet för att titta sig omkring, hallen låg på hennes högra sida, men ljudet hade kommit från den vänstra. Hon var säker på det. Hon kände hur pulsen skenade iväg och andhämtningarna blev mer och mer ansträngda. Då knackade det igen och nu var hon säker, den hade kommit från kylskåpet. Någon satt i kylskåpet och ville ut.
Fortsättning följer..
